Ja, då tänkte jag skriva lite om Leksand-Malmö som gick av stapeln i frdags kväll. Matchen i sig var ingen orgie i fint spel, det kändes väldigt tillknäppt och det märktes att matchen gällde mycket för Malmö. Bortalaget var trots allt minst lika bra som Leksand och det känns som att matchen kunde slutat hur som helst. Sett till chanserna så borde det ha gjorts fler mål, tänker speciellt på ett ribbskott som Malmö hade där jag inte förstår hur den spelaren kunde missa. Leksand hade också en puck i ramen när Pelle Prestberg sköt i stolpens insida så de tar nog ut varann.

I tredje perioden borde Leksand avgjort då de tryckte tillbaka Malmö fullständigt de första tio minuterna men skärpan fanns aldrig där. Istället så drällde Micke Karlberg i egen zon och Malmö fick snyggt göra 2-2 genom Tomas Wallgren som bara behövde sätta dit klubben på Fredrik Erikssons skottpass. De sista minuterna spelade bara Malmö av och det var Leksand som jagade ett segermål då nervositeten var påtaglig i bortalaget. De tog även time out och jag är hundra på att Göran Karlström sa åt grabbarna att spela av förlängningen och satsa på straffar. Det visade sig bli ett drag som så när lyckades. Vad som sen hände har inget med skicklighet eller otur att göra, det stavas P-S-Y-K-O-L-O-G-I.

Återigen visade sig traditionens makt från sin grymmaste sida och spöket i Malmöspelarnas huvuden verkar aldrig försvinna. Jag vet inte om det t.e.x. var rätt att låta den unga Jacob Berglund slå en straff då han inte gjort ett byte i matchen, straffspecialist - eller inte. Dock så fanns det chanser att avgöra och jag vet inte om utgången var orättvis eller ej. Samtidigt hade hemmalaget en straff i ribban och en i stolpen och idrott handlar om marginaler. Marginaler som Malmö återigen inte hade på sin sida...

Det blev till slut min egen favorit Kevin Doell som fick avgöra och ja, straffen var helt klart inne. Domaren gjorde även rätt enligt regelboken även om han inte skötte det så smidigt. Samtidigt som jag kände glädjen av att ha vunnit matchen så kunde jag inte låta bli att lida med Malmö och deras supportrar som verkligen ska ha all heder för sin insats. Väldigt många tillresta fans var stolta och höll huvudet högt även i nederlagets stund och det kan ingen ta ifrån dem. Att hemresan sen blev jobbig är som det är men deras banderoller talade sitt tydliga språk. Hyllas de som hyllas bör, det är bara att bryta ihop och försöka igen.

Det kanske blir lika för oss i Kvalserien. Känns som att jag inte skulle klara av det en gång till då jag hoppas så innerligt. Hoppet är det sista som överger människan och det syntes verkligen i fredags, speciellt när Malmö gjorde 2-2. Sen fast segern var så fruktansvärt nära så vågade ingen fira, just på grund av att de hade varit med förut. Det blev återigen "festen som kom av sig" - jag hoppas att det inte gäller oss leksingar, inte i år igen...

Allt för nu