Klippet hittar ni HÄR då "inbäddning" inte gjorts tillgänglig.

Eller "never stop believing" som det heter på engelska.
Det är ett uttryck som sänder ett budskap till alla därute som har det jobbigt och inte tror på sig själva. Alla KAN bli nåt stort här i världen, ge det bara en chans. Sluta aldrig drömma, det kostar ingenting och det väcker hopp som ju är det sista som överger människan...

Har spenderat kvällen framför tvn sen jag kom hem efter träningen, en träning som idag gick ännu lite bättre med bl.a. ett par snygga volleymål. Nåja, främst så har jag tittat på National Geographic och "Amerikas farligaste fängelser". Dock så handlade programmet mest om hur livet ser ut för fångarna och de anställda i de tuffaste häktena men det var ändå väldigt intressant. Programmet visade verkligen hur hårt livet kan vara och hur alla de intagna hoppas på ett bättre liv på utsidan. Gemensamt för alla som intervjuades var just hoppet, hopp om att få ställa allt till rätta igen, hopp om att få träffa sina barn igen, hopp om ett bättre liv...

Märks det vad som är temat i dagens inlägg?
Jovisst är det hopp! Alla mina funderingar väcktes främst tidigare idag då jag satt mig framför youtube och tittade på Susan Boyle och hennes framträdande i årets "Britain's Got Talent" som ni ser här ovan. Det påminner mig väldigt mycket om mitt favoritklipp där Paul Potts slog igenom och så småningom vann samma tävling 2007. Han jobbade tidigare som mobiltelefonsäljare i södra Wales - Idag är han mångmiljonär och har turnerat jorden runt.

Snacka om att aldrig ge upp. Både han och Susan är även medelålders och ser inte mycket ut för världen men de har den där lilla gnistan som bär dem framåt. Båda deras framträdanden är väldigt lika, främst då alla redan verkar ha dömt ut dem i förtid. Just därför blir jag lika glad och varm inombords varje gång jag ser juryns och publikens ansiktsutryck. Själv får jag gåshud och det är jag nog inte ensam om...

Om jag bortser från allt här ovan så har min dag varit bra. Har hunnit med både det ena och det andra. Det viktigaste var ändå att jag var hos mormor en timme och spelade kort. Hon var oerhört pigg och det var skönt att se henne så. Att hon sen gav mig storstryk, det kan jag bjuda på.

Nåja gott folk, det blir sängen nu så jag orkar upp och träna imorrn.
Titta på videon här ovan och njut. Visst rycker det i smilgroparna? - Never Stop Believing!

Allt för nu